Datummärkning ett hot mot klimatet
För inte så länge sedan hade vi en omfattande debatt om fusk med datummärkningen.
Det var inte vilken soppa som helst, det var köttfärs.
Brottet var att man packade om och ändrade på datum, men färsen var fortfarande ätbar.
Men det var ett brott i lagens mening och lagar har stiftats för att följas, inte för att skilja på bra och dålig köttfärs.
Visst kan det vara förvirrande ibland!
Sen har vi "sista förbrukningsdag", utan angivelse av förpackningsdag. Då kan jag bara lita på lukt, för köttfärs ska man ju inte smaka på längre. Hu vad jag saknar min favorit råbiffen.
Jag är helt i händerna på den som packar och bedömer om varan kan ätas fram till den dagen.
Tanken infinner sig nu om man inte tar till i underkant för att vara säker. Man vill ju inte bli anmäld för otjänlig föda eller skadestånd om många blir sjuka.
När jag var på Sardinien över nyår njöt jag av att gå runt i en saluhall i Alghero, underbar och fascinerande. Men en hälsovårdmyndighet skulle inte hålla med mig. Men där hade man lärt sig hantera både livsmedel och värme. Man handlade på morgonen, sen var det stängt. Inget kvällsöppet där inte. Då var maten redan både lagad och kanske t o m uppäten.
Här fanns ingen packad, nymald köttfärs eller centralpackad gammal köttfärs, bara nymald på beställning. Man pekade ut vilket stycke man ville ha och så maldes det, slogs in i ett papper och bars hem för dagens matlagning. Vilken kultur vi har tappat.
Se kvarnen bakom den blonda damen!
Nu kommer min point
Där slängdes inte mycket mat, inte tonvis som här hemma och i hemmen sparade man inte köttfärsen och litade på någon datummärkning. Man köpte för dagen. Vårt superutvecklade butikssystem och, i vart fall på pappret, våra effektiva miljö- och hälsoövervakande myndigheter, som ser till att lagen följs, är tydligen avsett för outbildad personal i våra butiker. De förväntas inte ha någon livsmedelskunskap utan bara kunna hantera paket. Handelsblockens strävan efter långa hållbarhetstider har gett om riskerna, en massa tillsatser som konserveringsmedel, härdade fetter för förlängandet av hållbarhet och förpackningssystem med gas som t ex för packad strömming med 8 dagars hållbarhet, men som kostar 18:- kilot bara att packa (= 36:- kilot i butik + strömmingen = 72:80!). Vilket slöseri med konsumenternas pengar.
Men sen kommer nästa ohållbara hantering. Hur många av våra unga vågar dricka mjölk där "bäst-före-dag" passerats? Hur många är det som inte kastar, utan att först lukta, känna, smaka. Enligt uppgift från
Reningsverksföreningen slänger vi 900 000 ton mat per år i hushållen och i butiksledet 250 000 ton. Detta är ingen försumbar bieffekt av vårt moderna samhälle och definitivt något att ta upp i debatten om klimathotet. Koldioxidutsläppen kommer inte bara vid förbränningen utan har redan uppkommit vid produktionen och transporterna av varorna till butik och hem, samt vid arbetet för att skaffa sig köpkraften för att handla hem varorna.
Visst är konsumtionen ett hot mot klimatet och oss själva. Vi konsumenter kan bli aktörer och inte bara vara offren, som ska betala via skatten - och byta till lågenergilampor som EU uppmanar oss.
Jag håller med dig om att vi kastar alldeles för mycket ätbar mat. Kanske det vore bättre att, när man packar om, sänka priset lite men vara ärlig med att det nog inte är pinfärskt. Då tror jag att folk skulle köpa. Man kan ju tillaga exempelvis färsen direkt och frysa in.
Det faller på byråkratin och lagarna. Det är förbjudet att packa om. Däremot är det tillåtet att sätta ner priset när varan närmar sig bäst-före-dag och sista förbrukningsdag. Efter sista-förbrukningsdag är det inte tillåtet att sälja varan, däremot får man det för varor märkta bäst-före-dag.
Bengt
Kommer ihåg när jag jobbade i butik och hur fruktansvärt mycket man slängde varje vecka.
Fem stora soptunnor med tömning varannan dag och varje gång var de proppfulla i grönsaker som hade fått någon enstaka fläck och charkprodukter som det egentligen inte var något fel på.
Tyvärr var det extra mycket som slängdes i denna butik eftersom chefen hela tiden krävde att allt i sortimentet alltid skulle finnas. Därför vågade avdelningsansvariga inte chansa utan de tog hellre i extra mycket så att de inte skulle få skit för att något var slut.